It's a Tensta thing

För några helger sedan hade vi finbesök från Malmö. Då gick vi till vernissagen för The Collective Coral Colony och Body as a Museum på Tensta Konsthall. The Collective Coral Colony är en relativt liten utställning men se till att ni har gott om tid att ta er igenom den – för här finns det mycket att uppleva. Utställningen består av fem verk, 3 video, en performace och en skulptur. Verken utgår från en diskussion kring Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz för att utforska förhållandet mellan konstnärskapet och det kollektivt undermedvetna, mellan personer och platser.

Solmaz Shahbazi har gjort videoverket Persepolis. Titeln refererar till ett höghuskomplex i Teheran. Här beskriver de boende sina minnen från olika tider i staden. Till berättarrösterna fladdrar bilder från deras vardagsrum. Persepolis blir väldigt känslosamt och slående med sina privata minnen från en stad som förändrades drastiskt inom loppet av en generation. Vissa väljer att berätta om sin rädsla. Andra sin lycka. I 17 min sitter jag, finbesöket från Malmö och min pojk och lyssnar och tittar och känner oss för inombords hur staden påverkar våra liv.

Sen hann vi inte med Body as a Museum för vi blev så väldans hungriga. Då är det bra att Stockholms godaste falafelrulle finns just i Tensta. På mans-kaféet sitter det mest bara män, därav smeknamnet. Egentligen kanske man borde bli upprörd över detta och skrika om det manliga rummet och kvinnans förtryckta roll…. Men ibland orkar man inte vara kritiskt utan inser att männen kanske också behöver ett fint fik att äta falafelrulle på och dricka en kopp kaffe.

Om ni inte tar er ut till Tensta för att kolla på konst och smaska falafelrulle så får ni absolut inte missa Tensta Konsthalls virtuella galleri som just nu visar en utställning av Yeondoo Jung. Jung tar fotografier som utgår ifrån ungas fantasifulla teckningar om drömmar. Jungs fotografier, de tycker jag verkligen om.

Utanför Konsthallen möttes vi av Tensta Billboard som visar fina förstorade fotografier av Vanja Lindberg.

The Collective Coral Colony

Den nyöppnade Tenstatrappan som kommer bli perfekt att äta glass på i sommar

Stadsteatern 50 år - Aniara!

För er som gillar att gå på teater skulle jag vilja tipsa om föreställningen Aniara som just nu ges på Stockholms Stadsteater. Aniara en revy om människan i tid och rum, som är Harry Martinssons rymdepos från 1956 och som förmodligen bidrog till att Martinsson fick sitt Nobelpris, är en enda lång dikt skriven på ett kryptiskt uppdiktat språk som alla gånger inte är helt enkelt att följa med i.

Aniara handlar om hur invånarna på Doris (jorden) tvingas forslas därifrån till andra planeter pga den stora miljöförstörelse och det kärnvapenkrig som pågår där. Rymdskeppet Aniara hamnar ur kurs och svävar iväg i oändligheten och vi får följa resenärerna ombord på deras resa utan slut. Eposet är en stark kritik mot samhället som gör en berörd och eftertänksam .

Dialogen i pjäsen läses från början till slut och sjunges ibland fram med verklig känsla av till exempel Helen Sjöholm vars röst passar utmärkt till Kleerups musik. Kulisserna är uppbyggda som en skalenlig miniatyr av Stadsteatern vilket förtydligar återspeglingen på oss själva. Koreografin är helt klart speciell och det bjuds på kosmisk yurg (dans). Skådespelarinsatserna är generellt sätt bra med insatser från bla. Helene Sjöholm, Helge Skoog, Claire Wikholm, Sven Wollter, Dan Ekborg m.fl.

Så om du är sugen på nebulös dans och en absurd dialog rekommenderar jag starkt att gå och se Aniara!

Slussen - En plats i ständig förändring

Nuvarande Slussen

Som de flesta vet så står ju Slussen i Stockholm inför en tid av förändringar. Planerna om vad som ska ske har varit många. Renovera, riva ner och bygga upp en kopia av nuvarande slussen eller göra något helt nytt på platsen som är Stockholms hjärta. Slussen är den strategiska plats som avgjorde platsen för vart vår huvudstad skulle grundas. Slussen är låset in till Mälaren och Roslagen. Det var här lastbåtarna, med järn från gruvorna, var tvungna att passera för att frakta sin last till fjärran länder. Förbi denna plats passerade även en av de stora vandringslederna genom landet. Här gick det att ha kontroll över de varor som passerade platsen, ett perfekt ställe för att tulla. Att grunda en stad på öarna i skärgården var också strategiskt ur försvarssynpunkt.


Att just Slussen varit en så viktig plats har gjort att den förändrats flera gånger genom åren. Varje tidsålder har gett sin prägel åt platsen. På början av 1900-talet behövdes Slussen återigen att förnyas. Arkitekter blev Tage William-Olsson och Holger Blom. 1935 stod den nya trafiklösningen med klöverbladen färdig. Ett verk som andas 30-talets framtidstro på bilen som främsta färdmedel. Nuvarande slussen är en trafiklösning som sätter bilen i centrum. Fotgängare och cyklister får klara sig bäst de kan. För sin tid var det ett storartat verk och förblir så än idag. Men frågan jag ställer mig är om det ändå inte är dags att gå vidare? På samma sätt som varje tidsålder har anpassat Stockholms knytpunkt efter sina behov bör vi vl också göra det?! Varför ska ett verk som sätter bilen i centrum vara Stockholms nav när staden har ambitioner om att bli en grön huvudstad? Att bevara det som varit tror jag, i det här fallet, inte är den rätta lösningen. Inte för en plats som används av så många dagligen och bör vara praktisk efter dagens behov.


Det nuvarande förslag som finns för ett nytt Slussen har många brister, men även en del förtjänster. Debatten kring ett nytt Slussen måste bli mer nyanserad. Inget bra eller kreativt kommer komma ut ur denna mediala pajkastning som pågår. Ett stort problem som jag ser det med stadsbyggandet i Stockholm är debattklimatet. Staden kan inte komma med något förslag utan att en kår av (låt oss vara ärliga) vita, medelålders, högutbildade och ofta kulturellt aktiva hytter med näven. I den orkan av kritik som uppstår åberopas rivningarna av Klarakvarteren allt för ofta som en legitim anledning för att inte bygga nytt. I den hetlevrade debatt som uppstått har jag inte sett en enda insändare eller kritiker som inte bor innanför Stockholms tullar eller som inte passar in i den ovan skisserade schablonen. DET är en stor brist i debatten.


För att skapa en mer nyanserad diskussion måste fler måste bjudas in att diskutera. Det är inte bara en elit innanför tullarna som har rätt att yttra sig, även förortsinvånarna hör till vår stad! Stockholms invånare måste låta minnena av Klarakvarterens rivningar vila. Om vi låter Klarakvarteren spöke överskugga all nytt som ska byggas i staden leder det bara till att Stockholm blir en arkitektoniskt fattig stad, präglad av halvdana kompromisser. Vi måste våga ta ut svängarna och skapa ett bättre debattklimat. För att kunna bevara och bygga nytt på ett genomtänkt sätt utan att forna misslyckanden sätter krokben för framtida framgångar.

Litteraturtips!

För den som intresserar sig för barock och rokoko i allmänhet och Drottningholms slott i synnerhet lär den här boken bli en pärla! En ny bok i serien om de kungliga slotten har kommit ut. Här skildras slottets moderna historia och hur rummen använts och förändrats med tiden. Väldigt spännande tycker jag att det låter som. Själv skulle jag helst vilja läsa kapitlet om Drottningholm som turistmål. Boken går bland annat att beställa här.


Av Helena

Härskarkonst på NM!

 Napoleon, Karl Johan, Alexander

Jag skulle vilja slå ett slag för Nationalmuseums senaste utställning: Härskarkonst. Napoleon. Karl Johan. Alexander. Denna utställning har sin utgångspunkt i hur dessa män under 1800-talet befäste och stärkte sin makt genom visualisering i konsten. Ett överdåd av föremål, faktiskt fler än 400 visas upp i ambitiöst utformade montrar. Detta är en av Nationalmuseums mest påkostade utställningar på länge.

Att uttrycka makt genom visuell verkan är ett klassiskt grepp som dessa gossar var mästare på. Greppet har använts i alla tider och jag tycker det är kul att Nationalmuseum valt att lyfta fram detta ämne. Det får mig att fundera kring hur människor även idag uttrycker makt och rikedom genom att exponera sig själva på olika sätt och hur det påverkar mig.

Om detta inte är något som intresserar dig nämnvärt skulle jag i alla fall råda dig till ett besök på utställningen för att studera alla de vackra objekt som visas, en ren fröjd för ögat!


Av Amanda

Röd stuga på månen - Den röda stugan i konsten

Röd stuga på månen - konst eller kolonialisering? Eller kanske båda?

För att fortsätta på temat kring den röda stugan, så är Mikael Genbergs månprojekt en intressant parentes. Genberg är känd för sina konstprojekt som främst behandlar alternativa boendeformer, likt Hotell Utter Inn och Hotell Hackspett. Ett av hans pågående projekt är att placera en röd stuga på månen. Flera finansiärer har involverats i projektet och Genberg menar att den röda stugan på månen kommer bli en symbol för Sverige likt Operahuset är för Sydney. Det ska bli en symbol över svensk initiativ kraft och kompetens. Den röda stugan blir, förutom en symbol för svensk kultur och arkitektur, även en form av platsmarknadsföring för Sverige. Den röda stugan, Sveriges nationalsymbol, blir en reklampelare på månen. En reklampelare som når ut över hela världen.
   Det rimmar dock illa med en svensk reklampelare på månen. Varför ska Sverige som enda land få en symbol på månen? Månen tillhör hela världen och inte bara Sverige eller västvärlden. Det osar lite nationalism och inte minst kolonialism kring det här projektet. Projektet i sig är inspirerande, det vill säga att placera ett föremål på månen. Det är det faktiska föremålet, eller snarare vad det symboliserar, som är problemet i mina ögon. Den röda stugan förknippas med en nation, Sverige. Att Sverige som enda land ska få ha en symbol på månen är fel. Nej, en neutralare symbol hade varit bättre. En blomma på månen hade varit fint tycker jag!

Ett roligare konstprojekt med den röda stugan är Traffic Island av Akay och Klister-Peter (Böderna Barsky). De arbetar med gatukonst och intresserar sig för att aktivera glömda delar av staden. Här är en äldre artikel där ni kan läsa mer om dem!

 Traffic Island av Bröderna Barsky

Av: Helena

Modernautställningen 2010

Nu när vintern närmar sig och dagarna blir kortare är det ett ypperligt tillfälle att besöka Moderna Museet i Stockholm. Skeppsholmen är som finast när hösten färgar träden och kylan biter i kinderna. Modernautställningen 2010 invigdes 2 oktober och håller på till 9 jan 2011. Museet har valt ut femtiofyra konstnärer för att representera den svenska samtidskonsten.

Utställningen har fått utstå en del kritik, bland annat av Sinziana Ravini i den här artikeln. Moderna Museet hade inte ett lätt jobb framför sig. De har stor auktoritet att forma framtidens konsthistoria. Att kategorisera samtidskonsten är problematiskt. Kritiken som Ravini lägger fram är väl grundad, men skulle troligtvis gälla vad än Modernautställningen innehöll. Det är omöjligt att fånga in hela Sveriges nutida konstklimat i en utställning. Samtidskonst definieras genom dess odefinierbarhet. Då nutid blir historia kommer troligtvis försöken att kategorisera, karaktärisera och organisera samtidskonsten att tygla dess heterogenitet. Men idag är samtidskonsten ett öppet begrepp som inte ger konsten någon definition. Och det är ju just det som är så spännande med samtidskonsten!

Men egentligen ville jag inte alls skriva om den samtida konstens utställningsproblematik eller om Modernautställningens (oundvikliga) kritik. Jag ville skriva om mitt hastiga whirl-wind besök på modernautställningen och vad jag fann. Då jag som allra hastigast tog mig igenom rummen fastande jag för detta verk:

Ett eget rum/ Tusen bibliotek av Kajsa Dahlberg. (bild tagen härifrån)

Kajsa Dahlberg har fjärrlånat alla Sveriges biblioteks exemplar av Virginia Wolfs ”A room of ones own”. Sedan har hon kopierat varenda understrykning och varenda anteckning i marginalen till en egen utgåva kallad Artists Book. Denna Artists Book finns utställd på moderna i ett långbord - och även i tusen exemplar på Sveriges bibliotek. Åh vad detta verk är… vackert! Jag vet att man inte får säga vackert om konst längre utan endast intressant/ointressant. Men jag blev så fascinerad av alla dessa spår i tiden, av människors instinktiva tankar och idéer nedklottrade i all hast. För mig ger det en känsla av att spana på någon genom fördragna persienner. Det känns som om jag tar del av någonting ytterst privat och nästan hemligt. Men åh så spännande det blir! Och ja, verkligen väldigt vackert. Ett eget rum/Tusen bibliotek är ETT skäl att ta sig till moderna innan den 9 jan. 


Av Evelina

Den röda stugan

Den röda stugan med vita knutar är något av en nationalsymbol för Sverige. Men har Sveriges nationalsymbol blivit en oönskad idyll? I en artikel i DN igår skriver man om att den röda fritidsstugan dalar i popularitet. Etnologiprofessor Åke Daun tror att det beror på en generationsväxling. Det vill säga den nya generationen är inte intresserad av att befinna sig i en ensligt belägen stuga. Den unga generationen "...är socialt orienterade och trivs i storstadsmiljön med restauranger och kaféer. Det är en helt annan tillvaro än att gå och påta i en trädgård eller gräva i ett potatisland vid ett enskilt beläget sommarhus."  
   Personligen tror jag inte att så är fallet. Mitt intryck är snarare det motsatta. Fler vill ut i naturen och ta hand om en egen stuga. När det brusar som mest i stan är det just ut i naturen man vill för att snickra och pyssla. När ett liv på landet blir allt mer avlägset för det flesta blir det också ett åtråvärt mål. I alla fall för mig. Det Daun pratar om låter snarare som en gammal fördom om yngre generationer än ett genomtänkt resonemang. Själv skulle jag inte tacka nej till att få pyssla i stugan på bilden ovanför.

Kulturtrions manifest

Välkomna till vår kulturblogg!

Här kommer vi skriva om konst, kultur och arkitektur. Vi är tre blivande kulturvetare som studerar vid Stockholms Universitet. Syftet med bloggen är att väcka intresse för kulturfrågor och tipsa om evenemang, artiklar, böcker m.m.

Vi som skriver är:

Amanda: Rokokofantast med en svaghet för enhörningar. Hon är väldigt intresserad av äldre konst och auktionshus. Var hittar ni henne? På Nationalmuseums vernissager med ett glas bubbel i handen. 

Evelina: Modernistfantast med en svaghet för djurens rättigheter. Hon är väldigt intresserad av modern konst och arkitektur, men med en speciell plats i hjärtat för barocken. Var hittar ni henne? På Tensta konsthall med en vegancupcake i handen.

Helena: Arkitekturfantast med en svaghet för italienska landsbygden och Englands storstäder. Hon är väldigt intresserad av arkitekturens plats i samhället och kulturarvsfrågor. Var hittar ni henne? Byggnadsskådande på Stockholms gator med en chokladbit i fickan.

Följ oss!